Bonusmamman...

Idag fick jag en jätte stark smärta i magen när jag åkte buss till min praktikplats. Jag försökte diskret att andas ordentligt så att det skulle göra mindre ont. Jag började må illa och kände (trots att jag satt ner) att jag skulle svimma. Jag trodde att det skulle gå över men fick kliva av bussen och ta första bästa buss hemmåt igen. Jag fick tag på Fert. och beskrev, gråtandes såklart, min upplevelse som fortfarande inte hade gått över. Hon sa att det fanns inget som tydde på att upplevelsen var negativ för mitt "barn" (hon använde inte det ordet). Det var nu, de närmaste dagarna, som ägget brukade fastna och vem vet, sa hon, det kanske är det du känner. Det är så tidigt så det är svårt att veta. Jag ursäktade att jag grät, beror nog på hormonerna, men hon var så gullig så det var ingen fara, hon tyckte att det var normalt.

Nu mår jag bättre...

Vad var det som hände egentligen?

Jag fick tillbaka ägget i fredags, nu har jag burit det:
-Fredag
-Lördag
-Söndag
-Måndag
-Tisdag
-Onsdag
Hoppas att det finns kvar i mig och växter.... 

Igår så kom den äldsta flickan och önskade att jag skulle tona hennes hår. Den här processen har varit lång och utdragen, en medveten åtgärd från min sida för att hon ska hinna tänka efter ordentligt. Att färga håret sa jag blankt nej till. Att tona det med en 20-tvättars toning, kändes mer okej. Innan vi gjorde det så berättade jag allt som jag möjligen kunde komma på kunde inträffa: håret kan falla av helt, det kan bli en hemsk färg osv. Allt för att hon skulle vara beredd på det värsta. Sen, när hon hade accepterat alla de hemskheterna, så började jag berätta vad som egentligen antagligen skulle hända (med andra ord inte så mycket hemskt utan mest kul). Jag tonade hennes hår och hon blev jätte nöjd.
   Det som jag upplever så starkt och possitivt i det här är att denna dotter får bleka hennes mammas hår, men när det kommer till hennes eget hår så kommer hon till mig. Det känner jag är otroligt smickrande. :)

...den står STILLA!!! Å, vad det är långt kvar tills det är dags för gravtest. Ska jag berätta det sjuka då?! Jag har blivit hypokondriker mitt i allt det gär. Jag vet att illamående är en bieffekt på graviditet. Därför mådde jag illa i förmiddags och i morse. Jag förstår själv att det bara är ett dumt påhitt (eller är det ett tecken)... Gud, jag är ju verkligen knäpp på riktigt.

Å, vad jag längtar. Jag läste om Tiger i går i en av min Tigers Puh böcker. Gud vad kul han är. Han verkar ha väldigt kul också och han verkar må väldigt bra. ett sånt barn vill jag ha. Ett glatt barn som mår bra och har kul. :) Det är det viktigaste.

Jag har suttit och räknat igen. Om vi ska berätta det här för barnen på vår semester med barnen så kommer jag att vara i nionde veckan. Det är ju bra. Vi tror på att även om det blir missfall så är det viktigt för barnen att lära sig gången i livet, hur det faktiskt fungerar och att man är bra även om allt inte är lätt. Men vi vill inte säga något innan första ultraljudet då vi sett att det är en liten Tiger kvar i alla fall... Å, vad jag längtar till den dagen!!

Dag 20

I morgon är vår lilla bebis på dag 21. Alltså tre veckor fullbordade och klara.

I vecka fyra, har jag läst, kommer bebisen sätta sig fast och gosa in sig ordentligt i mig. I vecka fyra utvecklas även det som sedan ska bli ryggrad och hjärna.

Vad häftigt det här är. Vilken grej liksom...

Jag satt i går vid matbordet och sa till min man:
   -Tänk att jag kanske bär på vårt barn nu, är det inte konstigt?
Som svar fick jag:
   -Nej, men det är häftigt.

Allt är nytt och spännande... Hoppas hoppas hoppas att vi får behålla vår bebis och träffa den om nästan åtta månader. Vilken dröm.

Dagen då vi fick hem Dig! Nu har vi fått med oss vår lilla Tiger hem. 

Det känns jätte bra. Kändes dock lite som att bli blåst på konfekten. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig... Vi kom dit, vi fick byta om, de pratade en kort stund med oss (6-7 ägg hade överlevt från igår, 5-6 av dem kommer att odlas vidare för att senare frysas), de satte in Tiger, vi fick byta tillbaka våra kläder och sen gå hem. Jag kände mig, kroppsmässigt, likadan innan som efter. Jag har hört om alla gravidsymtom... Förstår logiskt sett att de inte kan komma så där enkelt... Men ändå... 

Jag packade upp Puh, Tiger, Nasse och Ior när jag kom hem. Fyra stycken gosedjur som jag noga valt ut inför förra försöket men som blev kvar i kartongen när allt inte gick som vi hade hoppats. Nu var det dags. Nu är de uppackade. 

Jag har redan hunnit titta på en film och softat i sängen. 

Äggen frös dem ner dag 17 i min menscykel som jag hade då. Det innebär att i dag är jag på dag 19. Två dagar kvar till tre veckors graviditet. Den 26:e får jag ta gravtest. Då får vi veta hur det ser ut.

Just nu går jag på tre olika mediciner... Folsyra (en vitamintablett), östrogen (morgon/lunch/middag tablett) och vagitorer (tre ggr/dag). Många saker att hålla reda på. 

Vi är glada, båda två, och ska göra vårt yttersta för att få behålla vår lilla Tiger.

Morgon

I dag vid klockan tjudo i elva får vi veta hur våra Puh-Tigrar mår... Håll tummarna för dem. Det gör jag.

I dag är jag inte alls lika nervös. I går var hemskt. Men jag hoppas verkligen och vill verkligen att det ska gå bra. Det borde vara vår tur nu.

Om ett dygn står jag hemma och gör mig i ordning för insättning. :)

Förmiddag

Nu sitter jag här och väntar... tittar på mobil klockan... väntar... tittar på min klocka på armen... väntar...

Pratat med Fert.

Åtta stycken. Åtta stycken små Puh-Tigrar ligger nu och gror i värmeskåpet. Åtta stycken små Puh-Tigrar som vill spendera helgen och resten av sitt liv med mig, med oss. Med min familj. Min man. Mina bonisar.

Labbchefen hade tydligen uttalat sig och sagt att det var ett väldigt bra resultat och att det såg väldigt fint ut.
   Jag frågade om jag behövde ringa i morgon, men dem antar nu att allt kommer att gå bra så det är bara för oss att komma in klockan ett. Klockan ett i morgon så får vi veta hur många som överlevt natten. Vi får också, förhoppningsvis (HOPPAS HOPPAS!) med oss en liten Tiger hem. Gud vad jag ska ta hand om den lilla Tigern!!!

Det känns så bra just nu. Jag mår bra. Jag känner mig glad. Min man vet inget än. Men han ska ringa upp mig alldeles starx. Hittills har han varit glad och sett fram emot det här precis som jag. Men jag är mer uppe i varv och han är lugnare och mer försiktig.

Min pappa avslöjade igår att han redan har börjat drömma om att få handla små sparkdräkter och skor. Han älskar skor säger han. Är inte det underbart? YES! En till som älskar skor. Då kan min lilla Tiger bli hur snygg som helst.

Nu... jag sprang ifrån för att prata med min man... vet min man. Han är jätte glad och säger att "nu börjar det bli spännande". Nu känns det mer verkligt i hans ögon. Jag vet att då vågar han hoppas mer. Skönt när han vågar hoppas...

Jag har kollat (börjat i alla fall) på olika mödravårdsmottagningar. Jag tror att det viktigaste är att jag och min man trivs med barnmorskan och att det är lätt att ta sig dit utan långa promenader.

KRAM!!

Nu ska jag berätta för mamma och pappa!